Pakter

"As long as there's been something in the corner of your eye, or creaking in your house or breathing under your bed or voices through a wall."

I skogens mörker kan jag ana rörelser när jag vandrar hem. Skogsväsen. En satyr, för länge sedan oinskränkt härskare och beskyddare av dessa skogar. Han är rädd. Darrar. Senaste månaderna har maskiner skövlat skog och explosioner jämnat berg för att ge plats för nya hem. Hem för erövrare. Människor. En gång fruktade människor hans sort, nu är hans folk så rädda för människor att jag kan känna doften av hans fruktan på femtio stegs avstånd. Han är nyfiken på mig. Undrar vad jag är. Gamla minnen påminner honom att sådana som mig inte är människa. Jag har inte mycket med mig, men jag var i butiken tidigare ikväll. Jag lämnar lite bröd, mjölk och en flaska sötad sprit vid skogsbrynet. När jag går därifrån sjunger jag på en sång. En sång om gamla gudar, eder, försvunna färger och kärlek. När jag slänger en blick över axeln är maten borta. Gamla pakter. Gamla väsen. Människorna gör framsteg, snart är vi alla borta.

Ett möte

"A man is the sum of his memories"


Delar spårvagn med en gud. Inte Gud, men en gud. En gammal och bortglömd gud som ingen längre tillber eller minns namnet på. Man kan förstå att han är bitter. Arg. Några ungdomar misstar honom för en uteliggare och retar honom. Hans röst är som två klippblock som tungt släpas mot varandra. Hans blick är eld och ett löfte om vrede. De lämnar honom ifred. De skrattar, nervöst. Jag går igenom min ryggsäck. Jag kanske kan ge honom något. En fjäder jag ryckt från en ängels vinge? Ett mynt av sten, gammalt, kraftfullt. Ett minne av en sång kanske? Nej, han har ingen nytta av mina ikoner. För honom är det simpelt taskspel. Jag går fram till honom. Han ler, känner igen mig. Jag ger honom ett namn, men namnet går förlorat. Han skrattar. Ett obehagligt ljud. Omänskligt. Min hållplats nu, så jag går av. När jag vänder mig om ser jag att han fortfarande ler. Mina simpla trick har roat honom. Det är en sådan dag.