Sten-Thule

"Trolls are theoretically immortal, but as they get older they get bigger and slower and tend to be more inclined to sit and think. "

Första gången jag mötte honom var nästan trehundra år sedan. Jag hade aldrig mött ett troll innan. Sten-Thule, en varelse av ödmjukhet, lugn och ro. Stor och kraftfull, men aldrig någonsin arg, har aldrig någonsin sagt ett ord i vrede. Skygg. Undviker normalt människor, precis som de flesta troll. Sitter så gott som alltid vid sin lilla damm och bara tittar på fiskarna som lever där. Och ler. Som han älskar sina fiskar. Första gången jag såg honom var inte vid dammen, nej, han visade den för mig långt senare. Nej, första gången jag jag mötte honom var tidigt sjuttonhundratal. Det var en brand i några gårdar på en avlägsen del av Hisingen. Jag försökte hjälpa en familj som var instängd där, men elden hade spridit sig för fort. Vi såg på hjälplöst och visste att två barn var kvar i det övertända hemmet. Då, ut ur den närliggande skogen kom Sten-Thule lufsande. Han rev upp väggen, plöjde in i branden med sin stora kropp, och försvann in bland lågorna. Människorna som var samlade där förstod knappt vad de just sett. De blev än mer förstummade när han kom lufsande ut igen. Hans mossiga, fuktiga kropp ångade av eldens hetta, men i sina armar höll han de två barnen samt huskatten tätt mot sin kropp för att skydda mot eldens giriga lågor. Väl ute satte han ned dem och tittade förskrämt på människorna. Mer rädd för dem än vad de var för han skyndade han åter till sin skog. Den dagen visste jag att jag och Sten-Thule skulle bli goda vänner för lång tid framöver.

Häromdagen gick jag till han. Det var första gången på flera decennier. Ni vet hur det blir när man reser. Först såg jag han knappt. Jag trodde det var en mossbeklädd sten. Han satt vid sin damm. Två strilar av fukt droppade långsamt från hans granitlika grå ögon. Han rörde sig inte alls. Jag tittade på dammen dit hans ögon evigt, gråtande var fixerade. Den är död. Alla fiskar är borta. Marken är sur. Förgiftad av avgaser, gifter och rester av mänskliga framgångar. Sten-Thule sörjer en värld som inte längre finns.

Pakter

"As long as there's been something in the corner of your eye, or creaking in your house or breathing under your bed or voices through a wall."

I skogens mörker kan jag ana rörelser när jag vandrar hem. Skogsväsen. En satyr, för länge sedan oinskränkt härskare och beskyddare av dessa skogar. Han är rädd. Darrar. Senaste månaderna har maskiner skövlat skog och explosioner jämnat berg för att ge plats för nya hem. Hem för erövrare. Människor. En gång fruktade människor hans sort, nu är hans folk så rädda för människor att jag kan känna doften av hans fruktan på femtio stegs avstånd. Han är nyfiken på mig. Undrar vad jag är. Gamla minnen påminner honom att sådana som mig inte är människa. Jag har inte mycket med mig, men jag var i butiken tidigare ikväll. Jag lämnar lite bröd, mjölk och en flaska sötad sprit vid skogsbrynet. När jag går därifrån sjunger jag på en sång. En sång om gamla gudar, eder, försvunna färger och kärlek. När jag slänger en blick över axeln är maten borta. Gamla pakter. Gamla väsen. Människorna gör framsteg, snart är vi alla borta.

Ett möte

"A man is the sum of his memories"


Delar spårvagn med en gud. Inte Gud, men en gud. En gammal och bortglömd gud som ingen längre tillber eller minns namnet på. Man kan förstå att han är bitter. Arg. Några ungdomar misstar honom för en uteliggare och retar honom. Hans röst är som två klippblock som tungt släpas mot varandra. Hans blick är eld och ett löfte om vrede. De lämnar honom ifred. De skrattar, nervöst. Jag går igenom min ryggsäck. Jag kanske kan ge honom något. En fjäder jag ryckt från en ängels vinge? Ett mynt av sten, gammalt, kraftfullt. Ett minne av en sång kanske? Nej, han har ingen nytta av mina ikoner. För honom är det simpelt taskspel. Jag går fram till honom. Han ler, känner igen mig. Jag ger honom ett namn, men namnet går förlorat. Han skrattar. Ett obehagligt ljud. Omänskligt. Min hållplats nu, så jag går av. När jag vänder mig om ser jag att han fortfarande ler. Mina simpla trick har roat honom. Det är en sådan dag.